Laboratorium 1/2024 – Inledning

Sofia Wanström

Hösten 2017 spreds #metoo-rörelsen över stora delar av världen och synliggjorde hur allmänt förekommande sexuella trakasserier och övergrepp var. Användningen av frasen ”me too” inom arbetet mot sexuellt våld introducerades först av feministen Tarana Burke år 2006. Benämningen ”me too” valdes för rörelsen i och med att det reflekterade dess centrala princip; ”empowerment through emapthy”, att stärka genom empati. Frasen fick viral spridning efter att anklagelser om sexuella övergrepp riktats mot Hollywood producenten Harvey Weinstein då skådespelaren Alyssa Milano delade en Tweet där hon bad kvinnor som erfarit övergrepp att svara ”me too”. Förutom att svara med de två orden började kvinnor och andra dela med sig av sina upplevelser av sexuellt våld, både på Twitter (nuvarande X) och andra plattformar, och #metoo utvecklades till en hashtag.

Rörelsen medförde ett flertal mindre kampanjer på internationell nivå och nationell nivå. I en nordisk kontext uppstod de flesta i Sverige, men även i Finland, Norge och Island. Kampanjerna var ofta kopplade till en viss yrkesgrupp eller hobby, medan det i Svenskfinland skapades en allmän kampanj vid namn #dammenbrister, som var öppen för alla icke-män inom minoriteten. Inom #dammenbrister samlades det i november 2017 in 950 vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier som ägt rum inom den finlandssvenska minoriteten. Dessa publicerades tillsammans med ett upprop som krävde ett slut på det sexuella våldet, samt att skammen och skulden skulle förflyttas till förövarna som i fortsättningen skulle tvingas ta ansvar för sina handlingar (Emtö m.fl. 2018).

Det är snart sju år sedan hashtaggen fick spridning i världen. Sju år sedan dammen brast och dessa berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp ljöd över Svenskfinland. Kampanjen krävde ändring i förståelsen för och hanterandet av våldet, ett syfte för vilket de fick mer ros än ris. Men har vi nått någon ändring?

Syftet med detta specialnummer av Laboratorium är att samla upp reflektioner kring tiden efter att #metoo-rörelsen tog fart år 2017. Vilken effekt kan kampanjerna uppfattats ha haft på längre sikt? I denna inledning ger jag en snabb överblick över rörelsen och hur den kan förstås som en fortsättning på en feministisk tradition av att använda sig av personliga erfarenhetsberättelser för att skapa förändring. Jag presenterar också mer ingående hur #dammenbrister tog sig uttryck och spreds och avslutar med att presentera texterna som ingår i numret.  

Offentliga vittnesmål: användning och betydelse

Personliga erfarenhetsberättelser som offentliga vittnesmål (”speak-outs”) har länge använts inom feministisk aktivism för att öka medvetenheten om och bredda förståelsen kring olika problem. Användningen kan härledas till åtminstone 1970-talet, då andra vågens feminister började lyfta sexuellt våld som ett strukturellt, snarare än personligt, problem. Inom aktivismen mot sexuellt våld centrerades personer med erfarenhet av våld och genom deras berättelser omformulerades förståelsen av både våld och våldtäkt (Alcoff 2018). Allmänt förekommande ”våldtäktsmyter”, dvs uppfattningar kring våldtäkt och varför våldtäkter sker, kritiserades och avfärdades, samtidigt som nya förståelser kring våldtäkt formades där handlingen kopplades till makt och våld snarare än sex och åtrå (Plummer 1995).

Dessa berättelser gick alltså stick i stäv med en etablerad uppfattning om våldtäkt och introducerade nya tolkningar och förståelser för problemet. Inom olika medvetandehöjande (”consciousness-raising”) grupper kunde kvinnor inse att upplevelser som de tidigare uppfattat som personliga hade sina rötter i historiska och sociala strukturer (Marodrossian 2002). Denna insikt gjorde att de kunde omformulera sina upplevelser och se sexuellt våld som ett strukturellt och kollektivt, snarare än personligt och individuellt, problem, vilket förändrade deras förståelse av egna erfarenheter (Mendes m.fl. 2018).

Utöver möjligheten att berätta om dessa upplevelser krävs det en publik som är villig att lyssna. Som filosofen och överlevaren Susan Brison noterar (2022: 51):

För att kunna konstruera personliga berättelser behöver vi inte bara orden för att berätta om våra upplevelser, utan också en publik som kan och vill höra oss och förstå våra ord på det sätt som vi avser dem. Denna aspekt av att återskapa ett jag efter trauma belyser jagets beroende av andra och hjälper till att förklara varför det är så svårt för överlevande att återhämta sig när andra inte är villiga att lyssna på vad de har genomlidit.

Berättelsen kräver alltså inte endast en publik, utan en publik som är beredd att lyssna till och förstå berättelsen på rätt sätt, dvs det sätt som berättaren avser. Människors förmåga att lyssna är avhängig deras förståelse för verkligheten, som gör dem mer öppna för vissa berättelser än andra (Andrews 2007: 36). För att kunna lyssna krävs därmed en öppenhet för det okända, en acceptans för att saker kan vara annorlunda.

Feminister har anklagats för att göra kvinnor till offer genom att bredda uppfattningen om vad sexuellt våld är. Den slutsatsen kunde enkelt dras från de kvinnor som menar att de insett sin utsatthet tack vare feministisk upplysning. Vad argumentet förbiser är att upplevelser alltid tolkas enligt diskursiva föreställningar och det finns inget objektivt, icke-feministiskt, perspektiv som skulle medföra ”rätt” tolkning av händelsen. Därutöver så har våra upplevelser betydelse även om vi inte har ord att uttrycka dem (Alcoff 2018). De är inte tomma blad som kan tillskrivas vilken betydelse som helst och en person kan påverkas negativt av en upplevelse även om hen inte omedelbart tolkat händelsen som ett brott eller en kränkning (ibid.). Sexuella kränkningar kan inverka på en persons uppfattning om sig själv, sin sexualitet och sin kropp även om hen inte haft förståelse och språk för att tyda händelsen (Cahill 2001).

I början av 2000-talet noterade Carine Mardorossian (2002) att offer för sexuellt våld alltmer förskjutits till baksätet i det feministiska arbetet mot våld. Snarare än att utgöra drivkraften i aktivismen menade hon att offer börjat uppfattas som de som ska hjälpas, omhändertas, rådgivas, talas om, talas för och studeras snarare än att försäkras de möjligheter till självförverkligande och kunskapsskapande som karaktäriserade den andra vågens feminism på 70-talet (ibid.). Därigenom blev offerrollen också kopplad till passivitet, en koppling som Mardorossian starkt kritiserar (2002; 2014).

Mardorossian menar att själva berättandet om våldet är vad som gör de medvetandehöjande rörelsernas användning av offentliga vittnesmål så stärkande. Berättandet innebar en möjlighet för utsatta att själv skapa, ta kontroll över och kommunicera sina berättelser till andra och bli förstådda i andra termer än de kulturellt dominerande. Kampanjer som #metoo kunde i min mening uppfattas som en återgång till denna typ av aktivism, där utsatta själva är de som utgör den drivande kraften och som tar kontroll över sina berättelser.

Detta betyder inte att personliga upplevelser ska uppfattas som avslöja icke-ifrågasättbara sanningar om sexuellt våld. Det vore för det första ett omöjligt projekt eftersom allas upplevelser är olika, och för det andra är inte personliga erfarenhetsberättelser automatiskt ”mer sanna” än andra förståelser. En som blivit utsatt för våld är inte nödvändigtvis bättre på att tolka den sociala bakgrundskontext som ger deras upplevelser mening och även de kan reproducera våldtäktsmyter. Feministiska sanningar kan fungera begränsande av andra upplevelser som inte passar in, vilket kan leda till tystande av andras erfarenheter (Serisier 2018). Våldtäkt är en komplex och mångfacetterad upplevelse som alla uppfattar på olika vis och därför behöver vi fortsätta problematisera förståelsen för den (Alcoff 2018). Vi behöver kunna lyfta fram personliga erfarenheter som belyser olika betydelser och konsekvenser av våldtäkt, utan att se dem som absoluta sanningar eller som att de avslöjar ”svaret” på problemet med sexuellt våld.

Digitala möjligheter

Feministiska aktivister har alltid utnyttjat tekniska framsteg, och internet är inget undantag. Forskning om feministisk aktivism på nätet har visat hur digitala utrymmen används som kreativa platser för aktivism samtidigt som de förmedlar feministisk kunskap (Mendes m.fl. 2019: 16).

Digitala plattformar uppfattas ändå ofta som ”fel ställe” både för aktivism och för att arbeta emot sexuellt våld. ”Hashtag aktivism” används som en nedsättande benämning som insinuerar en ”lat” och mindre seriös form av aktivism, fastän det har framkommit att digital aktivism kan vara både arbetsamt och påfrestande för de som är engagerade, samt bidrar till spridning av feministisk förståelse och gemenskap (Mendes m.fl. 2019). Alla har inte tillgång till feministisk kunskap och gemenskaper på grund av rumsliga, sociala och kulturella begränsningar. Därför kan de digitala plattformarna utgöra en väsentlig förutsättning för att kunna utbilda sig i feministiska frågor och få kontakt med likasinnade. Och kritiken till trots finns det ofta en tydlig politisk aspekt inom dessa kampanjer.

Digitala medier erbjuder en mot-kulturell plats som möjliggör kollektivt agerande, motstånd och politisk mobilisering (Fileborn 2017). De utgör platser där det är möjligt att ”tala emot” systemet, utmana dominanta förståelser av våld, skapa nya förståelser, och sprida medvetenhet om problem (Loney-Howes 2020). Också vilka händelser som är möjliga att berätta, som ses som ”tillräckligt hemska” för att få berättas, kan utmanas på digitala medier, där användare får tillåtelsen att benämna sin upplevelse som våldtäkt (eller något annat) (ibid.: 72).

I allmänhet kan det vara enklare att berätta på digitala medier, i synnerhet i feministiska rum. Det digitala förlänger avståndet mellan den som berättar och publiken, medan den feministiska gemenskapen skapar ett tryggt rum och försäkrar att berättaren kommer mötas med förståelse (Sigurvinsdóttir m.fl. 2020). Dessa platser saknar även den hierarki mellan talare och lyssnare som återfinns på andra platser till vilka berättelser om våldtäkt ofta begränsas, dvs rättsliga eller terapeutiska rum. Att de som blivit utsatta borde anmäla händelsen till polisen, snarare än att berätta om den på sociala medier, var en åsikt som ofta hördes i diskussionen kring #metoo. I det rättsliga, men också det terapeutiska rummet, finns det en specifik hierarki som ger lyssnaren makten att tolka och bedöma händelsen (Alcoff & Gray 1993). Denna hierarki saknas inom feministiska kampanjer, där lyssnarna är berättarnas jämlikar, ofta med egna erfarenheter av våld.

Här görs Mardorossians kritik mot förståelsen för offer av våldtäkt och sexuellt våld sig påmind. Begränsandet av berättelserna till rättsliga eller terapeutiska rum låter förstå att makten att tolka och forma sin upplevelseberättelse inte är något som utsatta själva skulle klara av eller få göra, utan att det behövs en tredje part som utför det åt dem. Detta, skulle jag hävda, är vad som reproducerar bilden av offer som ”passiva och hjälplösa” snarare än själva offerrollen i sig. Att positionera sig som offer betyder inte att man är hjälplös och passiv, utan snarare är det begränsningarna av tillåtelse och utrymme att berätta om sin upplevelse på sina egna villkor som reducerar offer till en passiv roll. Att inte ha rätten att tolka och göra sin upplevelse meningsfull kan medföra en känsla av hjälplöshet eftersom man då berövas möjligheten att skapa en enhetlig berättelse som man har kontroll över.

#metoo

Digitala kampanjer ägnade att belysa sexuellt våld var inte något unikt för #metoo. Under 2010-talet ordandes flertalet kampanjer där personliga erfarenhetsberättelser var centrala, såsom #hollaback!, #projectunbreakable, #beenrapedneverreported och #prataomdet (Karlsson 2019; Mendes m.fl. 2019). Dessa tidigare kampanjer noteras ha bidrog till #metoo-rörelsens genomslagskraft i och med att de skapat en förståelse för denna typ av kampanjer. När #metoo drog i gång var många redan medvetna om vad de skulle göra och hur utrymmet skulle användas, vilket kan ha bidragit till dess spridning och inverkan (Loney-Howes m.fl. 2022).

I Finland hade #metoo inte förgåtts av några liknande kampanjer. Men flera olika aktörer har arbetat med frågor som rör problemet med sexuellt våld på andra sätt, ofta med fokus på att förändra lagstiftningen. Inom forskning har utredningsprocessen kritiserats som ineffektiv och den juridiska definitionen av våldtäkt, som innan 2023 utgick från användning av våld, har problematiserats (e.g., Leskinen 2017; Niemi-Kiesiläinen 2000). Finland har kritiserats för att inte följa Istanbulkonventionens krav på att kriminalisera alla former av sexuellt våld. Kvinno- och människorättsorganisationer har pressat Finland till att anta en så kallad samtyckeslag (Leskinen 2017), och år 2018 skapades ett medborgarinitiativ för att driva frågan (”samtycke2018”).

#metoo-rörelsen sägs skilja sig från tidigare rörelser av två orsaker: dess enorma omfattning och att kvinnorna huvudsakligen blev trodda. Antalet kvinnor som deltog gjorde det omöjligt att ignorera problemet med sexuellt våld och kampanjen bröt igenom till traditionella medier vars rapportering noterats skilja sig från rapporteringen av tidigare kampanjer (även om de också tenderade att fokusera på de mer ”extrema” fallen (Karlsson 2019)).

Som nämnts i det inledande avsnittet tog #metoo fart efter att skådespelaren Alyssa Milano uppmanade människor på Twitter att svara ”me too” om de upplevt sexuella trakasserier eller övergrepp. Under året som följde Milanos tweet användes hashtaggen ungefär 19 miljoner gånger på Twitter, ca. 55 000 gånger per dag (Anderson & Toor 2018), och cirkulerade i 85 länder (Gill & Orgard 2018). #metoo-rörelsen har kallats den mest betydelsefulla kulturella rörelsen mot sexuellt våld i västvärlden (Phipps 2020), även om den, följde en trend i användandet av digitala kampanjer i arbetet mot sexism och andra former av diskriminering (Karlsson 2019; Loney-Howes m.fl. 2022).

#metoo hade stor genomslagskraft i Norden. Först och främst i Sverige som stack ut internationellt med den stora mängden branschspecifika kampanjer. Mellan oktober 2017 och mars 2018 skapades det i Sverige 65 olika kampanjer bland olika grupper. I Norge samlades det in 29 upprop och på Island 14. Det var glesare med upprop i Danmark, fast det framhävts att mediebevakningen av #metoo trots det var stor.

Förutom #dammenbrister hade Finland flera branschspecifika kampanjer. Till exempel vittnade 230 personer om trakasserier inom juridiksektorn i kampanjen #milläoikeudella. Sjömännens #lättaankar belyste problemen till havs, medan #notonthemenu framförde restaurang- och turistarbetares upplevelser. #memyös fungerade som den finska motsvarigheten till #dammenbrister, som samlade in upplevelser av sexuellt våld utanför en specifik bransch eller grupp. Den största branschspecifika kampanjen i Finland var #kulissientakana. Uppropet fick 1039 underskrifter och samlade in 150 vittnesmål om trakasserier och övergrepp. Dessa kampanjer ledde till en diskussion i riksdagen om sexuella trakasserier, men inga konkreta åtgärder mot problemet har vidtagits på denna nivå.

#dammenbrister

Idén att skapa en kampanj för den svensktalande befolkningen i Finland uppstod i en feministisk Facebook-grupp och fördes sedan vidare till den feministiska tidskriften Astra. Därifrån kom de fem kvinnor som var intresserade och hade möjlighet att driva initiativet vidare: Jenna Emtö, Ida Kronholm, Nina Nyman, Ylva Perera och Vilhelmina Öhman.

Administratörerna började med att skapa en ”hemlig” Facebook-grupp för insamlandet av vittnesmålen. Att gruppen var ”hemlig” innebar att den inte kunde hittas genom en internetsökning utan det krävdes en inbjudan till gruppen för att se den. Gruppen öppnades 22.11.2017 och datumet för publiceringen av uppropen och vittnesmålen fastslogs till en vecka senare, 29.11. Administratörerna började med att bjuda in sina vänner som därefter bjöd in sina vänner. Under veckan gruppen var öppen hann den samla över 20 000 medlemmar och 950 vittnesmål.

I gruppens grundregler betonades vikten av att inte namnge personer och generellt var tanken att hålla diskussionen på strukturer snarare än specifika personer. Gruppen strävade efter att vara inkluderande så att alla utom cis-män (cispersoner är de som identifierar sig som de kön de tilldelats vid födseln) var välkomna. Cis-män exkluderades delvis på grund av det statistiskt sett är de som utför de flesta övergreppen, och för att undvika att medlemmar i gruppen vittnar om andra gruppmedlemmar (Nyman 2022). Administratörerna ville genom att betona att alla upplevelser av sexuella trakasserier och sexuellt våld var välkomna skapa en låg tröskel för att delta.

Skribenter kunde dela sitt vittnesmål under eget namn eller anonymt genom att skicka det till administratörerna. Den 23 november bröt dagstidningen Hufvudstadsbladet embargot och delade vittnesmål ur gruppen, vilket orsakade mycket oro bland medlemmarna. Därefter förbjöd administratörerna uttryckligen att dela berättelser från gruppen i andra sammanhang. Administratörerna strävade således efter att etablera gruppen som ett tryggt rum, vilket de verkar ha lyckats med. I flera vittnesmål noterar skribenter att de vågat dela sina berättelser efter att de sett andra dela och för att de kunde förvänta sig bli trodda och bekräftade. Många framförde även att det var första gången som de talade om händelsen. Medlemmar i gruppen visade sitt stöd åt varandra genom kommentarer och reaktioner på andras inlägg. Kommentarerna har inte arkiverats, men i den frågelista om #metoo och #dammenbrister som skickades ut av Svenska litteratursällskapet lyfts kommentarerna fram som mycket uppskattade. Frågelistan ”Me too och dammen brister – vad hände sedan?” (SLS 2363) samlade upp tankar och reflektioner kring hur människor upplevt #metoo och #dammenbrister samt vilken påverkan och förändring som kampanjerna haft.

Gruppen bar till en början namnet ”vimed”, men ”dammen brister” diskuterades fram av personer inom gruppen och blev slutligen det officiella namnet på uppropet. Ett utkast på uppropstexten som medlemmarna fick kommentera delades också i gruppen. Förutom att vittnesmålen delades av gruppmedlemmarna visar detta på hur kampanjen var ett gemensamt projekt, även om jag tror få personer är medvetna om hur mycket arbete som administratörerna utförde för att arrangera kampanjen. Detta arbete tydliggörs i chatten som fördes mellan de fem kvinnorna som i dag finns arkiverad vid Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS 2346). Det var mycket arbete kring modereringen och publiceringen av kampanjen, samtidigt som många olika medier och individer ställde höga krav på administratörerna.

Den 29 november publicerades uppropet med 6 111 underskrifter och ca 200 vittnesmål, på tidskriften Astras webbsida. Alla 950 vittnesmål blev publicerade innan 1 årsdagen 29.11.2018. Webbsidan kraschade första dagen, fastän det köpts in mer kapacitet för den. Trots det hade webbsidan runt 100 000 besökare den dagen. Vittnesmålen finns ännu synliga på Astras hemsida.

Vittnesmålen, chatten och en del andra dokument är arkiverade i Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv. Ett urval av dem och del av chatten finns även i boken #dammenbrister metoo redigerad av administratörerna Jenna Emtö, Ida Kronholm, Nina Nyman, Ylva Perera och Vilhelmina Öhman. Administratörerna, eller officiellt Astra, tilldelades Fredrika Runeberg-stipendiet år 2018. Prispengarna, såväl som intäkterna från boken, donerades till Förbundet för mödra- och skyddshem.

Vad hände sen?

Nästan sju år har passerat sedan #metoo-rörelsen drog i gång. Vilka ändringar eller effekter kan observeras i samhället? Detta korta nummer försöker inte ge en övergripande bild eller tydliga svar, utan samlar snarare några tankar kring tiden efter.

Juristen Daniela Alaattinoğlu beskriver arbetsprocessen för hur Finland fick en så kallad ”samtyckeslag” som utgår ifrån frivillighet snarare än bruket av våld för att definiera våldtäkt. Alaattinoğlu inleder med sina egna upplevelser av kampanjen, för att övergå till att beskriva sin roll i omformandet av den finländska lagen för sexualbrott. Lagens normskapande potential antyder att lagförändringen kan utgöra ett skifte i den kulturella förståelsen kring sex och våldtäkt, även om dess inverkan ännu inte kan fastslås.

På kvinnodagen 2024 ordnade Astra en paneldiskussion kring samma tema som föreliggande nummer. I panelen deltog Malin Gustavsson, VD och grundare för företaget Ekvalita, Nina Nyman, doktorand i genusvetenskap, en av administratörerna för #dammenbrister och före detta chefredaktör för Astra, samt jag själv, som nydisputerad med en avhandling som analyserat berättandet av våldtäkt i #dammenbrister vittnesmålen. Magisterstudenten Veronica Fröberg bidrar här med en rapport från diskussionen. I texten reflekterar Fröberg kring de teman som togs upp vid diskussionen, vilket inkluderar samtyckeslagen och språket kring sexuellt våld, varför trakasserier äger rum och vems ansvar det är att hantera problemet, förmåga att ta kritik samt sonandet av synder.

I mitt eget bidrag reflekterar jag kring svaren på en frågelista utskickad av Svenska litteratursällskapet i Finland år 2018. Texten lyfter fram teman som gemenskap, tystnadens och skammens tidigare inverkan samt kraften i berättandet och strävandet efter samhällelig förändring. I texten drar jag ställvis paralleller till vittnesmålen, som jag är bekant med från min doktorsavhandling When the Dam Burst. Perspectives on Genre and Tellability in Testimonies of Rape (2023).

Litteraturförteckning

Alcoff, Linda 2018: Rape and Resistance: Understanding the Complexities of Sexual Violation. Cambridge: Polity.

Alcoff, Linda & Laura Gray 1993: Survivor Discourse: Transgression or Recuperation? Signs: Journal of Women in Culture and Society 18 (2): 260–90.

Anderson, Monica & Skye Toor 2018: How Social Media Users Have Discussed Sexual Harassment since #MeToo Went Viral. Pew Research Center (blog). 11.10.2018. https://www.pewresearch.org/short-reads/2018/10/11/how-social-media-usershave-discussed-sexual-harassment-since-metoo-went-viral/

Andrews, Molly 2007: Shaping History: Narratives of Political Change. Cambridge: Cambridge University Press.

Brison, Susan J. 2022: Aftermath: Violence and the Remaking of a Self. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Cahill, Ann J. 2001: Rethinking Rape. Ithaca: Cornell University Press.

Emtö, Jenna, Ida Kronholm, Nina Nyman, Ylva Perera & Vilhelmina Öhman (red.) 2018: Dammen brister: #metoo. Helsingfors: Förlaget.

Fileborn, Bianca 2017: Justice 2.0: Street Harassment Victims’ Use of Social Media and Online Activism as Sites of Informal Justice. British Journal of Criminology 57 (6): 1482–1501.

Gill, Rosalind & Shani Orgad 2018: The Shifting Terrain of Sex and Power: From the ‘Sexualization of Culture’ to #MeToo. Sexualities 21 (8): 1313–24.

Karlsson, Lena 2019: Testimonies in Limbo? Swedish News Media’s Framing of Digital Campaigns Against Sexual Violence. I: Rape Narratives in Motion, Ulrika Andersson, Monika Edgren, Lena Karlsson & Gabriella Nilsson (red). Cham: Springer International Publishing: Imprint: Palgrave Macmillan.

Leskinen, Minna 2017: Raiskaus 2010-luvulla: Yhä vain väkisinmakaamista? I: Sukupuolistunut väkivalta: oikeudellinen ja sosiaalinen ongelma, Johanna Niemi, Heini Kainulainen, Päivi Honkatukia & Teija Hautanen (red). Tampere: Vastapaino.

Loney-Howes, Rachel 2020: Online Anti-Rape Activism: Exploring the Politics of the Personal in the Age of Digital Media. Bingley: Emerald Publishing Limited.

Loney-Howes, Rachel, Kaitlynn Mendes, Diana Fernàndez Romero, Bianca Fileborn & Sonia Núñez Puente 2022: Digital Footprints of #MeToo. Feminist Media Studies 22 (6): 1345–62.

Mardorossian, Carine M. 2002: Toward a New Feminist Theory of Rape. Signs 27 (3): 743– 75.

Mardorossian, Carine M. 2014: Framing the Rape Victim: Gender and Agency Reconsidered. New Jersey: Rutgers University Press.

Mendes, Kaitlynn, Jessica Ringrose & Jessalynn Keller 2018: #MeToo and the Promise 229 and Pitfalls of Challenging Rape Culture through Digital Feminist Activism. The European Journal of Women’s Studies 25 (2): 236–46.

Mendes, Kaitlynn, Jessica Ringrose & Jessalynn Keller 2019: Digital Feminist Activism: Girls and Women Fight Back against Rape Culture. New York: Oxford University Press.

Niemi-Kiesiläinen, Johanna 2000: Mitä seksuaalirikoslailla halutaan suojella? I: Lähentelyistä raiskauksiin: tyttöjen kokemuksia häirinnästä ja seksuaalisesta väkivallasta, Päivi Honkatukia, Johanna Niemi-Kiesiläinen & Sari Näre (red). Julkaisuja / Nuorisotutkimusseura 13. Helsinki: Nuorisotutkimusverkosto.

Nyman, Nina 2022: #metoo Som Transnordisk Rörelse. Feministisk Kunskapsproduktion. I: Maktordningar Och Motstånd. Forskarperspektiv På #metoo i Sverige, Hillevi Ganetz, Karin Hansson & Malin Sveningsson (red). Lund: Nordic Academic Press.

Phipps, Alison 2020: Me, Not You: The Trouble with Mainstream Feminism. Manchester: Manchester University Press.

Plummer, Kenneth 1995: Telling Sexual Stories: Power, Change, and Social Worlds. London: Routledge.

Serisier, Tanya 2018: Speaking Out. Feminism, Rape and Narrative Politics. London: Palgrave Macmillan.

Sigurvinsdóttir, Rannveig, Bryndís Björk Ásgeirsdóttir & Sara Arnalds 2020: Breaking the Silence: Social Media Disclosures of Sexual Violence in Iceland. I: Rape in the Nordic Countries: Continuity and Change, Marie Bruvik Heinskou, May-Len Skilbrei & Kari Stefansen (red). New York: Routledge.

Wanström, Sofia 2023: When the Dam Burst: Perspectives on Genre and Tellability in Testimonies of Rape. Åbo: Åbo Akademis förlag.