Gemenskap, styrka och sorg. Finlandssvenskars upplevelser av dammenbrister och metoo
Sofia Wanström
#dammenbrister och de andra uppropen som samlades in i Finland år 2017 ledde till debatt kring sexuellt våld och trakasserier i samhället. Vikten av att dessa problem lyftes och diskuterades underströks av fler olika individer, media och politiker. I Finland hördes relativt få kritiska röster mot kampanjerna, även om de inte var helt frånvarande. I en insändare i dagstidningen Hufvudstadsbladet menar journalisten Geo Stenius (2017) att det fanns ett element av lynchning i #dammenbrister, vilket reflekterar en ganska typisk kritik mot kampanjen—som en häxjakt uppburen av hämndlystna kvinnor som strävar efter att förstöra mäns liv.
Dessa argument är inte unika för #metoo-rörelsen utan liknande kritik har riktats emot feministiska rörelser sedan deras introduktion till samhället. Därför lägger jag i denna text inte heller desto mer utrymme på att bemöta kritiken, utan presenterar i stället hur de som deltog i kampanjen upplevde saken. Ett drygt år efter #dammenbristers publicering skickade Svenska litteratursällskapet ut en frågelista på ämnet ”efter metoo och dammenbrister” (SLS 2363), där skribenter reflekterar kring hur de upplevde kampanjen och vad den betytt för dem. I denna text lyfter jag upp några centrala teman i frågelistans svar, som ger en insikt om vad som motiverade kvinnor att delta och varför de såg kampanjen som viktig. Ställvis drar jag även paralleller till vittnesmålen (DB) som delades av kampanjen. Snarare än hämnd och blodtörst handlade det i stället om en känsla av gemenskap, sorg, obehag och ett ändrat perspektiv på verkligheten.
Gemenskap och samhörighet
Många svar lyfter fram en känsla av gemenskap och samhörighet inom gruppen. Detta noterades även i flera vittnesmål, ”den här känslan av systerskap, empati, mod och styrka är otrolig” (DB 607). Sammanhållningen beskrivs som underbar, gemenskapen som påtaglig och värmande. Gemenskapen framhävs också som det centrala i kampanjen. Det framhölls att fokus låg just på att stöda varandra, samtidigt som det handlade om att finna sin röst och bära vittnesmål i en kamp om erkännande. Kampanjen uppfattades reflektera kraft och styrka, och att ha kunnat delta, med ett vittnesmål eller underteckning, framhävs som något stort och fint.
En känsla av gemenskap verkar generellt ha upplevts inom #metoo, men flera skribenter noterar att känslan var starkare i relation till #dammenbrister eftersom man kände många av dem som delade. Att kampanjen var finlandssvensk medförde en känsla av närhet och gjorde kampanjen mer personlig. Det upplevdes som något värre när händelserna ägt rum ”nära”, på platser i ens närhet och till personer man kände. Känslan av närhet kunde eventuellt också förklaras med att många varit medlemmar i Facebook-gruppen, som bland svaren lyfts upp som stödjande och helande. Den uppbackning som skribenter fick i gruppen beskrivs som ”fantastisk” och att läsa andras vittnesmål både berörde och upprörde. Deltagandet beskrivs ändå som psykiskt väldigt påfrestande, men det upplevdes som viktigt att läsa och ge stöd; ”det var en stark upplevelse” (SLS 2363).
En ”egen” finlandssvensk kampanj sågs som viktig eftersom den underströk hur sexuellt våld även existerar inom minoriteten. Flera frågelistsvarare menar att utan den hade människor kunnat tro att ”sånt där håller vi inte på med i trygga lilla Svenskfinland” (SLS 2363). Detta var även ett av de huvudsakliga syftena med kampanjen; att visa hur sexuellt våld inte endast existerar ”där ute”, på andra platser, i andra länder, utan är lika vidsträckt inom den finlandssvenska gemenskapen.
#dammenbrister avslöjade således att Svenskfinland för alla inte är en så mysig samhörighet som människor ansett. Ankdammen beskrivs som varit en trygg bubbla, så att utsträckningen av problemet med sexuellt våld—eller ens att det hände i Svenskfinland—inte hade förståtts av medlemmar i minoriteten. En skribent menar att ”ankdammsmentaliteten” gjorde saken akut och den föreställda gemenskap vi har i Svenskfinland understryks därmed som ett problem.
Det är svårt att lyfta fram problem, eller berätta om vad en blivit utsatt för, om det är händelser som inte anses äga rum. En svarare menar att det har känts bra att problemet med sexuellt våld kommit fram just eftersom det visar hur det inte handlar om enstaka kvinnor, ”utan de flesta av oss, kanske till och med alla…” (SLS 2363). Att berätta inom en minoritet medför även andra hinder, som risken att andra väljer hålla förövaren om ryggen inom en liten social enhet där många är ”bästa broder med varandra” (Emtö et al. 2018). Att personer i Ankdammen ”skyddar sina egna” lyfts också fram som en orsak till att människor inte namngavs i kampanjen eller diskussionen kring den, även om andra tyckte det var positivt att fokus låg på strukturer snarare än på personer. Gemenskap lyfts fram som viktig för förändring. Att arbeta tillsammans, mot gemensamt mål och förändring anses kraftfullt. I svaren beskriver skribenterna sig ha suttit fastklistrade i gruppen, chockerade, upplevt känslor av samhörighet och gemenskap, men även en kampanda: ”vi sku riva murar och patriarkatet” (SLS 2363). Jag kommer tillbaka till detta inom kort, men före det vill jag lyfta fram berättandet inom kampanjen samt begränsningar skapade av skam, tystnad och Svenskfinland.
Skam och tystnad
Att dela sin upplevelse i gruppen innebar för många att vittna inför sina vänner, familj och bekanta. Personer som inte nödvändigtvis hört om händelsen innan. Att skriva i gruppen, speciellt under eget namn, kunde således vara exponerande. Även om en delade anonymt kan detaljer ur en unik berättelse avslöja berättaren för dem som känner hen, som en skribent av ett vittnesmål påpekade. Hen beslöt därför att inte gå ut med vissa händelser i sitt vittnesmål fastän andra publicerades: ”Svenskfinland är för litet och för utpekande för det” (DB).
Ur svaren på frågelistan framgår det hur valet att dela ett vittnesmål inte nödvändigtvis varit ett enkelt beslut. Detta korrelerar med forskning kring deltagande i liknande kampanjer mot sexuellt våld som framhävt att vittnandet inte är något en bestämmer sig för spontant, utan efter lång fundering och sömnlösa nätter (Mendes m.fl. 2019). En som funderat länge innan hen delade i gruppen beskriver en trygghet i att hens ”metoo” drunknade bland alla andra och var stolt över att hen vågat. En annan noterar hur hen deltog i #dammenbrister och att texten finns också i boken, som ”står väldigt synligt i min bokhylla i vardagsrummet och lyser” (SLS 2363), vilket jag tolkar att antyder en slags stolthet över deltagandet. Facebook är ett digitalt medium och vi tenderar se det digitala som helt frånskilt det ”verkliga”, men det är viktigt att lyfta fram hur denna tudelning är arbiträr och att det knappast är enkelt att vittna om dessa händelser och kunde ha medfört konsekvenser för dem som gjorde det. Det var, enligt mig, väldigt modigt av skribenter att dela, och definitivt något som de borde vara stolta över.
Det framgår också att Facebook-gruppen utförde insamlandet på ett finkänsligt sätt och att den kändes trygg, vilket en frågelistsvarare menar att gjorde att hen vågat dela på ett sätt som hen annars inte hade vågat. Men det fanns även de som inte vågat berätta. En anger Hufvudstadsbladets läckande av vittnesmål ur gruppen som skäl för att hen inte vågat dela. Dagstidningens agerande skapade osäkerhet och medförde att rummet inte upplevdes tryggt, vilket tystade personer som hade velat vittna.
Ett tema i frågelistsvaren som även förekom frekvent bland vittnesmålen i #dammenbrister är lättnaden över att skammen och tystnaden kring frågorna äntligen lyftes. Att man fick möjlighet att tala om problemet och dela sina upplevelser. Det skapades en frihetskänsla kring tillåtelsen att tala om det som tidigare setts som tabu och skamfyllt.
För andra väckte kampanjen minnen till liv. Som också noterades i vittnesmålen kunde andras berättelser påminna personer om deras egna upplevelser. Det fanns skribenter som framhävde hur de själva eller andra inte trott att de hade blivit utsatta för något tills de satt sig ner och funderade på saken. Bland vittnesmålen förekom även hur gångna upplevelser omvärderats som resultat av de insikter som kampanjen och andras vittnesmål medförde. En händelse som en kanske innan tolkats som förorsakad av en själv, eller ”inte så farligt”, eller ”sånt som man får tåla”, kunde omformas till ett övergrepp.
Det som faller utanför den etablerade uppfattningen om vad en ”riktig” våldtäkt (en fysiskt våldsam, plötslig attack av en främling) är kan vara svår att framföra, men i #metoo och #dammenbrister fick berättare möjlighet att återge och dela dessa och få dem bekräftade av andra. Vem som helst som blivit utsatt för våldtäkt kan känna skam, men de vars upplevelser inte enkelt förstås som våldtäkt är eventuellt mer benägna att skylla på sig själva. Inte minst om också andra gjort det.
Genom att få berätta om händelser och mötas med validering och förståelse kunde skammen lyftas. Detta underlättades även i och med att deltagare i #dammenbrister fick dela vilka händelser som helst, från trakasserier till övergrepp, vilket betydde att de inte behövde fundera över huruvida en viss händelse ”räknas” som trakasseri, våldtäkt, etc. De kunde berättas ändå, och skribenten fick stöd i kommentarerna. Svarare på frågelistan noterar hur gruppen och vittnesmålen gav insikt om hur dessa upplevelser inte är något som de är ensamma om utan något som hänt många. Detta medför uppfattningen om hur viktigt det är att vi motarbetar problemet, men det kan också omforma hur en ser på sina egna upplevelser. En menar att hen trott sig vara ensam om många saker, men nu vet att många upplevt liknande händelser. Häri kan vi identifiera själva kärnan i frasen ”me too” från dess introduktion av Tarana Burke i 2006, att stärka andra genom empati.
Nya initiativ och perspektiv
Som noterat tidigare i texten kom gemenskapen med kampanda, ett hopp och en strävan mot förändring i samhället. Vittnesmålen var centrala här, en frågelistsvarare menar hur berättelserna utgjorde ”vår sanning”, som nu hördes. Hen framhäver hur det var våra erfarenheter, som vi burit individuellt och kollektivt som nu fick plats. Och snarare än hämnd, ånger eller ilska, menar en hur berättandet var terapi och katharsis; ”detta är kvinnors röster som höjs i en kör av självvård”. Det fanns alltså ett visst syfte med gemenskapen. Det var inte gemenskap för gemenskapens skull, inte enbart för att stöda varandra och sörja tillsammans, utan drivkraften var kanske främst en önskan om förändring.
Vissa skribenter framför hur de själva, efter #dammenbrister, börjat ta mer initiativ för att skapa förändring. En beskriver hur hen börjat pressa politiker om samtyckeslagen, medan andra i stället själv börjat ta ordet som ”feministisk skrikhals” eller genom beslut att ”aldrig mer hålla käften” (SLS 2363). En menade att hen tänker lära sin dotter att ”stå upp och säga rakt ifrån”, som hen själv inte vågat som ung. För en annan innebar kampanjerna ett feministiskt uppvaknande som ledde till att hen börjat ifrågasätta samhället och könsstrukturer, och lärt hen att värna om sina egna gränser.
På frågan om huruvida #metoo och #dammenbrister uppnått förändring är skribenterna ändå kluvna. Vissa ansåg att frågan släpptes för snabbt, av exempelvis media och politiker, och uttrycker osäkerhet kring om det skett en ändring. Samtidigt framhävs det av samma skribent att det gjort ämnet mindre kontroversiellt och svårare att nonchalera, enklare att tala om och anmäla, och tvingat människor att reflektera över saken. Människor menas ha ”fått upp ögonen för hur vanliga sexuella trakasserier är” (SLS 2363) och vågar säga ifrån. Det påstås att de nu har denna medvetenhet ”i bakhuvudet”.
Jag ser det därför som väsentligt att reflektera kring vad som avses med förändring. Att kunna hänvisa till kampanjen har visats göra berättandet enklare (Gilmore 2023). Det vill säga, det finns en färdig förståelseram eller berättelsekategori som underlättar berättandet. Och som skribenten ovan nämner, anses saken inte heller lika enkel att vifta bort längre. Utsatta uppfattas även ifrågasättas mindre då människor är medvetna om hur allmänt förekommande dessa upplevelser är.
Andra frågelistsvarare framhäver kampanjen som en markör för att sexuella trakasserier och övergrepp är oacceptabla och inte något som man behöver vara tyst om. Hopp om att de som utsätter andra för trakasserier och övergrepp skulle skämmas som följd av kampanjen uttrycks också; ”i alla fall en del av dem” (SLS 2363). En större efterfrågan och krav på att jämställdhet ska lyftas noteras också.
Kanske man då kunde placera förändring på ett individuellt plan, snarare än ett strukturellt. Samtidigt som vi genom att tala om problemen, lyfta dem, möjliggöra berättelser och erfarenheter, långsamt skapar nya diskursiva förståelser som öppnar för möjligheten för att också nå de mer djupgående strukturerna.
”Kvinnokraft är ren power”
En som svarade på frågelistan framhäver känslan av revolution som det hen minns bäst. Samma person menade att det var fantastiskt att kampanjen blev så stor. Ordet revolution kan föra tankarna till ett våldsamt omstörtande av etablerad ordning, en bild som kritiker gärna lyfter fram som målet med feministisk aktivism—som en våldsam häxjakt.
Men, som visats här var inte ilska och våld i fokus, utan snarare upplevde deltagare gemenskap, styrka, lättnad i att få berätta om det som varit tystat och att nu sträva efter förändring. Det som förespråkades i #metoo och #dammenbrister var en förflyttning av skammen och skulden till förövarna, ett nytt perspektiv som erkänner hur utbrett problemet med sexuellt våld är, och att förövare skulle hållas ansvariga för sina handlingar.
I Finland hängdes få personer ut med namn. Anklagelser om lynchning tolkar jag därför som överdrivna, men jag kan förstå varför kampanjerna kunnat skapa känslor av obehag hos den delen av befolkningen som uppfattat sig som utpekad. Ett obehag som också förhoppningsvis kunnat leda till självgranskning. Men medias roll i utpekandet av specifika personer på andra håll i världen—utpekning som jag tvivlar att människor på sociala medier var försiktiga med att elda på—har kunnat medföra negativa konsekvenser. Det som jag avsett lyfta fram här är hur hämnd och ilska inte varit den drivande kraften för de som deltagit åtminstone i #dammenbrister, och jag anser att vi behöver göra skillnad på dem som bara berättar om sina våldsamma upplevelser och vad som andra gör med dessa berättelser. Våldtäktsberättelser har länge utnyttjats av andra för andra syften än berättaren avsett (t.ex. Alcoff & Gray 1993), men vi får inte låta det begränsa människors rätt att berätta om vad de utsatts för, att skapa en berättelse de har kontroll över och dela den med andra i en gemenskap de finner styrka i.
Litteraturförteckning
#dammenbrister” 2018: Astra. Publicerat: 29.11.2018. https://www.astra.fi/dammenbrister/
Emtö, Jenna, Ida Kronholm, Nina Nyman, Ylva Perera & Vilhelmina Öhman (red.) 2018: Dammen brister: #metoo. Helsingfors: Förlaget.
Gilmore, Leigh 2023: The #MeToo Effect: What Happens When We Believe Women. Gender and Culture. New York: Columbia University Press.
Mendes, Kaitlynn, Jessica Ringrose & Jessalynn Keller 2019: Digital Feminist Activism: Girls and Women Fight Back against Rape Culture. New York: Oxford University Press.
Stenius, Geo 2017: Metoo. Hufvudstadsbladet, 10.12.2017.
Arkivkällor
Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. Traditions- och språksamlingen. SLS 2363, Metoo och dammenbrister, 2018.